Bloggkoma

Det känns som om jag har hamnat i bloggkoma. Det känns som om jag borde skriva nåt, men jag vet inte riktigt vad.

Först tänkte jag skriva om något av det känslomässigt värsta man ibland kan vara med om - att förhållandet tar slut och man fortfarande älskar. När man inte bara förlorar sin älskare/älskarinna, utan även sin bästa vän. När man hamnar i ett stadium där man till slut varken vet om man lever eller är död. Verkligheten slutar existera och det enda man känner är en sorg så fysiskt krävande att man är rädd för att hjärtat kommer lämna kroppen om man hostar. Man håller andan för att inte tappa den. 

Man gråter. Man gråter mer än vad det finns tårar till, trots att man vet att det egentligen är en omöjlighet. Man ser sig i spegeln, men det finns inga ögon där ögonen brukar sitta. Det är två svullna klumpar med lilakantade små, små springor. Innanför är det en färglös tomhet. Man försöker sova, men vet samtidigt inte om man vågar somna. Man vet att i drömmen kommer allt vara som vanligt, där kommer allt vara bra. Man älskar drömmen, men man avskyr uppvaknandet. Uppvaknandet i just den där stunden då man fortfarande har kvar känslan av drömmen i sig, men snabbt får den plågsamma insikten om verkligheten. I den stunden försvinner madrassen under ens kropp och istället faller man i en rasande fart ner i ett djupt mörkt hål.

Man blir den där personen som man lovat sig själv att aldrig bli. Den där personen som inom sig säger att man är beredd att ändra på precis allt som krävs för att han/hon ska börja älska igen. Jag kan skaffa ett nytt jobb! Jag kan gå en matlagningskurs! Jag kan börja engagera mig ideellt! Det är klart att vi kan köpa den där soffan som jag först sa att jag inte tyckte om! Tänker man rationellt så vet man att det inte är så det fungerar, men det är just det som är problemet - när man älskar så mycket att inget annat känns viktigt, så tänker man inte rationellt. Man kämpar d e s p e r a t efter att hitta ett sätt att överleva.

Man blir den där personen som gör saker utan att man själv vill det. Som att förklara för henne/honom att "jag älskar dig så jävla mycket och jag vet inte vad jag ska göra utan dig i mitt liv". I samma stund som man sagt det så vet man att man lika gärna kunde ha kastat en hink vatten på vederbörande. Det ger ungefär samma obefintliga positiva effekt. Ändå är det inte ovanligt att man gör om samma procedur dagen efter. Eller så får man för sig att man ska börja med något som kan kallas för absolut tystnad. Man slutar höra av sig. Man inbillar sig att det är för ens egen skull, men sanningen är den att det enda syftet med tystnaden är att man vill att motparten ska inse hur mycket han/hon saknar en när man plötsligt inte hör av sig. Inte heller det brukar lyckas, utan efter en dag (som för en själv kan kännas som ett halvt liv) klarar man själv inte av tystnaden och hör därför av sig.

Man börjar lyssna på musik som man tror ska få en att må bättre. Gärna ballader om olycklig kärlek. Gärna från 80-talet. Och plötsligt sitter man där och har ohejdat förvandlats till Bridget Jones i scenen där hon sitter och fulgråter till "All by my self". Och mitt i all sorg undrar man om det någonsin kommer att ta slut. Tårarna. Smärtan. Saknaden. Längtan. Tomheten.

Men jag vet inte om jag bör skriva om det.

Sedan tänkte jag att jag skulle skriva om min senaste last. Jag skriver "senaste" eftersom jag har en tendens att skapa mig små beroenden av olika slag då och då. Ofta kommer dessa laster i perioder. Jag kan ha pusselperioder, korsordsperioder, patiensperioder osv. Den här lasten stavas "Wordfued". Wordfued skulle man kunna beskriva som ett interaktivt Pictionary. Jag har aldrig spelat Pictionary eftersom jag fått för mig att jag inte skulle tycka att det är kul. Jag hade samma inställning till Wordfued innan jag laddade ner det till min smarta lilla telefon, men ack vad fel jag hade. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv med att sitta på toa och spela så länge att jag glömmer bort varför jag satte mig där från första början. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv att högt hånskratta åt den jag spelar mot när jag lyckas få till en kombination som ger mycket poäng. Och inte nog med det - det hånskrattet kommer rakt från hjärtat. Dock kan jag inte sticka under stolen med att det är ett bra sätt att få tankarna på något annat en stund. 

Men jag vet inte om jag bör skriva om det heller. 

Böcker som saknar en bokstav

Ibland dyker det upp trender på Internet som får en lättroad själ som jag att sitta och fnissa för mig själv. Dessutom är det sånt här sånt som verkligen får mig hjärna att gå igång. I veckan dök det upp en del ämnen inom kategorin "xx som saknar en bokstav", dvs befintliga titlar som får en helt annan innebörd om man plockar bort en bokstav i titeln. Eftersom det är fredag och min hjärna är avstängd för allt som på något sätt kan tolkas som vettigt tänkande, tänker jag nu delge er en del av det som kan kategoriseras under "Böcker som saknar en bokstav".

Göda
Liza Marklunds skakande skildring av en misogyn feeders övergrepp mot värnlös ungmö

Sagan om ingen
Tre band och 1500 sidor som handlar om lika mycket som Sienfeld

Ändelser vid vatten
Kerstin Ekman skriver grammatik för sjömän

Biben
Guds ord, mest om ett riktigt gott lådvin han drack en gång

Min kam
Hitlers memoarer om sin sidbena

Fugornas herre
En bok om Bach

Den lilla tumslagarflickan
John le Carré's berättelse om en misslyckad snickarkarriär

Fittsim
En bok om en udda OS-gren

Bodläge och Nattåk
Johan Theorins lätt övernaturliga böcker om Öländsk fastighetsmarknad och raggarkultur

Tina mat
Tina Nordström tipsar om de bästa microugnarna

Jorden runt på 0 dagar
En handledning om hur man lyckas ta sig runt jorden med Googels kartor

Ack
Ulf Lundell samanfattar sitt 2000-tal

MMA
Jane Austens roman om en kampsportande kvinna på 1800-talets England

Vredens duvor
En bok om pensionärernas skräck

Pelle Sanslös
Den tragiska berättelsen om en galen katt

Addaren
Emma Hambergs bok om Facebookgalningen som addar alla han ser

Sabba Cash
Lapidus handbok om hur man förstör en countrylegend

Lasblåsarens barn
Om avkomman till den enda SVT-vikarien som lyckats lura systemet och bli fastanställd

Den susar i Sven
Om att leva med tinnitus

Sabba Cash
En bok om Gudrun's och FI's PR-kupp under Almedalsveckan 2010

Tykungen
Läckberg tolkar Emil i Lönneberga

10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
SJ försöker förklara att tjejen inte kastades av tåget

Sex, Roger och rock'n'roll
En samling essäer om vad som hände Galenskaparnas mackägare under sommarturnén

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med det här, men jag slutar nu. Det kan hända att jag inte lyckas stå emot och kommer komma med fler inlägg av den här arten i framtiden... Tänk bara på allt som skulle kunna sakna en bokstav; filmer, partier, spel, maträtter.... Love it!

Prides vara eller icke vara

I skrivande stund pågår Stockholm Pride. Pride i allmänhet och dess parad i synnerhet, har genom åren växt och mer eller mindre blivit en folkfest. På gott och ont.

Jag har varit aktivt deltagande på Pride två gånger, -00 och -01. Första gången jag var där var det en mäktig upplevelse. Boendes på en mycket liten ort där jag var relativt ensam om att vara öppet gay, stod jag nästan och gapade när jag kom in på festivalområdet och såg alla likasinnade som gick och höll varandra i händerna och visade sin kärlek öppet. Alla typer av människor var där, allt från läderbögar till äldre damer med permanentat hår, äldre män som var klädda i blommiga klänningar till personer som fullt ut bytt kön, och man kände verkligen att det var en friszon där inne på parkområdet. Man fick vara den man är utan att man behövde vara rädd för att någon skulle anse att det var fel. Parkområdet fick en att glömma den verklighet som fanns utanför grindarna för en stund, den verklighet som man snabbt blev medveten om när man gick ut och såg den enorma polisbevakning som fanns utanför. Många blev attackerade på väg hem och behövde poliseskort därifrån, och denna krock av verkligheter fick mig att känna att Pride verkligen var något viktigt, något som verkligen behövdes.

Jag fick inte riktigt samma känsla för Pride året därpå. Upplägget i parkområdet var det samma, det var samma program under dagarna som året innan och jag fick lite känslan av att "har man varit här en gång har man varit här alla gånger." Till skillnad mot året innan valde jag och min dåvarande flickvän att gå med i paraden och jag erkänner rakt upp och ner att det var en ganska häftig känsla att gå genom Stockholms gator och mötas av ett enormt jubel. Tyvärr utsattes paraden för en attack i närheten av oss då det var några som stod utanför slottet och kastade sten. En man blev ganska allvarligt skadad och ett lock la sig över glädjen. Men samtidigt - samma känsla av att Pride verkligen var något viktigt, precis som året innan.

För några år sedan var jag i Stockholm av en annan anledning under tiden som Pride pågick, och passade därför på att titta på paraden när jag var där. Till min stora besvikelse konstaterade jag att paraden hade förvandlats till ett kommersiellt jippo. Från att ha varit en parad för oss HBTQ-folk och våra "sympatisörer", liknade det mest en enda lång reklamparad för företag. Det var en stund för små och stora företag att visa upp sig. Visst, jag kan förstå tanken att det är ett sätt för företag att visa sitt stöd för "oss", men jag känner ändå att grundkänslan med paraden var försvunnen.

I år är temat för Pride "Öppenhet". Som ett led i detta har man valt att låta parkområdet vara öppet och gratis. En bra tanke som tyvärr har slagit ut helt fel. Jag har fått många rapporter om att det är en väldigt tryckt stämning på Pride, att folk inte vågar hålla varandra i händerna, att män helt ogenerat går och raggar på kvinnor med partners osv. Många bojkottar nu Pride p.g.a. denna utveckling och personligen tror jag att Pride-organisationen måste vara försiktiga så att det inte utvecklar sig att bli en ny Vattenfestival...

I en perfekt värld skulle inte Pridefestivalen behöva finnas. I en perfekt värld skulle det vara lika okej att Stefan och Olle går och håller varandra i handen på stan som att Stefan och Karin gör det. Även om man gärna vill tro att det är det redan nu, så tycker jag att utvecklingen på årets Pride har visat att så inte är fallet. Tyvärr har detta i år skett på bekostnad av alla dessa som kanske verkligen behövde ha den här frizonen för att stärka sin identitet resterande 51 veckor om året. För just det tycker jag är det viktigaste att komma ihåg - alla dessa människor som har eller har haft sin frizon just den här veckan i augusti sedan Pride började, finns faktiskt i samhället även resterande veckor på året. Vi finns inte bara under Pride, utan vi finns ute bland er alla hela tiden. I kön på affären, på arbetsplatsen, på bussen, på gymmet, hos läkaren osv. Det är på alla dessa platser som vi måste bli accepterade och bli bemötta med respekt, inte enbart under Pride-veckan.

Pride betyder stolthet. För mig handlar denna stolthet både om min egen identitet och stolthet över att respektera varandras olikheter. Jag försöker att inte göra min läggning till en stor grej. Att jag är lesbisk är inte hela min identitet, men det är en del av min identitet som jag inte kan eller vill blunda för. Istället för att skrika ut det faktum att jag är gay, känner jag att det är viktigare att försöka påvisa att jag i grunden är precis som alla er andra - trots att jag är gay. Missförstå mig rätt, men för mig är det på något sätt viktigare att få bort behovet av Pride än att delta år efter år. Varje dag borde gå i stolthetens tecken, både inför oss själva och inför våra medmänniskor. Den medelålders mannen/kvinnan med fru/make och barn, som vågar ta steget att följa sitt hjärta och plötsligt istället lever med någon av samma kön, borde behandlas med oerhörd respekt inför den stora livsförändring som det innebär, istället för att bli ifrågasatt. Våra kollegor ska inte behöva vara rädda för att ta med sina samkönade partners på personalfesterna med rädsla för att bli utstötta. Våra barn ska inte behöva vara rädda för att berätta för sina föräldrar att de har en flick-/pojkvän och att den är av samma kön.

Debatter behövs, synliggörande behövs, acceptans behövs, respekt behövs och stolthet behövs. Det behövs inte bara under Pride, utan det behövs under hela året. Så länge som samhället ser ut som det gör behövs dock tyvärr Pride för att lyfta fram sånt. För mig är det dock större att tandläkaren inte per automatik förutsätter att jag har man och barn, än att se fyra tandhygenister dansa i otakt bakom Folktandvårdens bil i Prideparaden. Fram tills den dagen kommer tycker jag att Pride ska förbli den frizon för alla dom som behöver den.

Kärlek.