Bloggkoma

Det känns som om jag har hamnat i bloggkoma. Det känns som om jag borde skriva nåt, men jag vet inte riktigt vad.

Först tänkte jag skriva om något av det känslomässigt värsta man ibland kan vara med om - att förhållandet tar slut och man fortfarande älskar. När man inte bara förlorar sin älskare/älskarinna, utan även sin bästa vän. När man hamnar i ett stadium där man till slut varken vet om man lever eller är död. Verkligheten slutar existera och det enda man känner är en sorg så fysiskt krävande att man är rädd för att hjärtat kommer lämna kroppen om man hostar. Man håller andan för att inte tappa den. 

Man gråter. Man gråter mer än vad det finns tårar till, trots att man vet att det egentligen är en omöjlighet. Man ser sig i spegeln, men det finns inga ögon där ögonen brukar sitta. Det är två svullna klumpar med lilakantade små, små springor. Innanför är det en färglös tomhet. Man försöker sova, men vet samtidigt inte om man vågar somna. Man vet att i drömmen kommer allt vara som vanligt, där kommer allt vara bra. Man älskar drömmen, men man avskyr uppvaknandet. Uppvaknandet i just den där stunden då man fortfarande har kvar känslan av drömmen i sig, men snabbt får den plågsamma insikten om verkligheten. I den stunden försvinner madrassen under ens kropp och istället faller man i en rasande fart ner i ett djupt mörkt hål.

Man blir den där personen som man lovat sig själv att aldrig bli. Den där personen som inom sig säger att man är beredd att ändra på precis allt som krävs för att han/hon ska börja älska igen. Jag kan skaffa ett nytt jobb! Jag kan gå en matlagningskurs! Jag kan börja engagera mig ideellt! Det är klart att vi kan köpa den där soffan som jag först sa att jag inte tyckte om! Tänker man rationellt så vet man att det inte är så det fungerar, men det är just det som är problemet - när man älskar så mycket att inget annat känns viktigt, så tänker man inte rationellt. Man kämpar d e s p e r a t efter att hitta ett sätt att överleva.

Man blir den där personen som gör saker utan att man själv vill det. Som att förklara för henne/honom att "jag älskar dig så jävla mycket och jag vet inte vad jag ska göra utan dig i mitt liv". I samma stund som man sagt det så vet man att man lika gärna kunde ha kastat en hink vatten på vederbörande. Det ger ungefär samma obefintliga positiva effekt. Ändå är det inte ovanligt att man gör om samma procedur dagen efter. Eller så får man för sig att man ska börja med något som kan kallas för absolut tystnad. Man slutar höra av sig. Man inbillar sig att det är för ens egen skull, men sanningen är den att det enda syftet med tystnaden är att man vill att motparten ska inse hur mycket han/hon saknar en när man plötsligt inte hör av sig. Inte heller det brukar lyckas, utan efter en dag (som för en själv kan kännas som ett halvt liv) klarar man själv inte av tystnaden och hör därför av sig.

Man börjar lyssna på musik som man tror ska få en att må bättre. Gärna ballader om olycklig kärlek. Gärna från 80-talet. Och plötsligt sitter man där och har ohejdat förvandlats till Bridget Jones i scenen där hon sitter och fulgråter till "All by my self". Och mitt i all sorg undrar man om det någonsin kommer att ta slut. Tårarna. Smärtan. Saknaden. Längtan. Tomheten.

Men jag vet inte om jag bör skriva om det.

Sedan tänkte jag att jag skulle skriva om min senaste last. Jag skriver "senaste" eftersom jag har en tendens att skapa mig små beroenden av olika slag då och då. Ofta kommer dessa laster i perioder. Jag kan ha pusselperioder, korsordsperioder, patiensperioder osv. Den här lasten stavas "Wordfued". Wordfued skulle man kunna beskriva som ett interaktivt Pictionary. Jag har aldrig spelat Pictionary eftersom jag fått för mig att jag inte skulle tycka att det är kul. Jag hade samma inställning till Wordfued innan jag laddade ner det till min smarta lilla telefon, men ack vad fel jag hade. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv med att sitta på toa och spela så länge att jag glömmer bort varför jag satte mig där från första början. Jag är så mycket torsk på Wordfued att jag kan komma på mig själv att högt hånskratta åt den jag spelar mot när jag lyckas få till en kombination som ger mycket poäng. Och inte nog med det - det hånskrattet kommer rakt från hjärtat. Dock kan jag inte sticka under stolen med att det är ett bra sätt att få tankarna på något annat en stund. 

Men jag vet inte om jag bör skriva om det heller. 

Böcker som saknar en bokstav

Ibland dyker det upp trender på Internet som får en lättroad själ som jag att sitta och fnissa för mig själv. Dessutom är det sånt här sånt som verkligen får mig hjärna att gå igång. I veckan dök det upp en del ämnen inom kategorin "xx som saknar en bokstav", dvs befintliga titlar som får en helt annan innebörd om man plockar bort en bokstav i titeln. Eftersom det är fredag och min hjärna är avstängd för allt som på något sätt kan tolkas som vettigt tänkande, tänker jag nu delge er en del av det som kan kategoriseras under "Böcker som saknar en bokstav".

Göda
Liza Marklunds skakande skildring av en misogyn feeders övergrepp mot värnlös ungmö

Sagan om ingen
Tre band och 1500 sidor som handlar om lika mycket som Sienfeld

Ändelser vid vatten
Kerstin Ekman skriver grammatik för sjömän

Biben
Guds ord, mest om ett riktigt gott lådvin han drack en gång

Min kam
Hitlers memoarer om sin sidbena

Fugornas herre
En bok om Bach

Den lilla tumslagarflickan
John le Carré's berättelse om en misslyckad snickarkarriär

Fittsim
En bok om en udda OS-gren

Bodläge och Nattåk
Johan Theorins lätt övernaturliga böcker om Öländsk fastighetsmarknad och raggarkultur

Tina mat
Tina Nordström tipsar om de bästa microugnarna

Jorden runt på 0 dagar
En handledning om hur man lyckas ta sig runt jorden med Googels kartor

Ack
Ulf Lundell samanfattar sitt 2000-tal

MMA
Jane Austens roman om en kampsportande kvinna på 1800-talets England

Vredens duvor
En bok om pensionärernas skräck

Pelle Sanslös
Den tragiska berättelsen om en galen katt

Addaren
Emma Hambergs bok om Facebookgalningen som addar alla han ser

Sabba Cash
Lapidus handbok om hur man förstör en countrylegend

Lasblåsarens barn
Om avkomman till den enda SVT-vikarien som lyckats lura systemet och bli fastanställd

Den susar i Sven
Om att leva med tinnitus

Sabba Cash
En bok om Gudrun's och FI's PR-kupp under Almedalsveckan 2010

Tykungen
Läckberg tolkar Emil i Lönneberga

10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
SJ försöker förklara att tjejen inte kastades av tåget

Sex, Roger och rock'n'roll
En samling essäer om vad som hände Galenskaparnas mackägare under sommarturnén

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med det här, men jag slutar nu. Det kan hända att jag inte lyckas stå emot och kommer komma med fler inlägg av den här arten i framtiden... Tänk bara på allt som skulle kunna sakna en bokstav; filmer, partier, spel, maträtter.... Love it!

Prides vara eller icke vara

I skrivande stund pågår Stockholm Pride. Pride i allmänhet och dess parad i synnerhet, har genom åren växt och mer eller mindre blivit en folkfest. På gott och ont.

Jag har varit aktivt deltagande på Pride två gånger, -00 och -01. Första gången jag var där var det en mäktig upplevelse. Boendes på en mycket liten ort där jag var relativt ensam om att vara öppet gay, stod jag nästan och gapade när jag kom in på festivalområdet och såg alla likasinnade som gick och höll varandra i händerna och visade sin kärlek öppet. Alla typer av människor var där, allt från läderbögar till äldre damer med permanentat hår, äldre män som var klädda i blommiga klänningar till personer som fullt ut bytt kön, och man kände verkligen att det var en friszon där inne på parkområdet. Man fick vara den man är utan att man behövde vara rädd för att någon skulle anse att det var fel. Parkområdet fick en att glömma den verklighet som fanns utanför grindarna för en stund, den verklighet som man snabbt blev medveten om när man gick ut och såg den enorma polisbevakning som fanns utanför. Många blev attackerade på väg hem och behövde poliseskort därifrån, och denna krock av verkligheter fick mig att känna att Pride verkligen var något viktigt, något som verkligen behövdes.

Jag fick inte riktigt samma känsla för Pride året därpå. Upplägget i parkområdet var det samma, det var samma program under dagarna som året innan och jag fick lite känslan av att "har man varit här en gång har man varit här alla gånger." Till skillnad mot året innan valde jag och min dåvarande flickvän att gå med i paraden och jag erkänner rakt upp och ner att det var en ganska häftig känsla att gå genom Stockholms gator och mötas av ett enormt jubel. Tyvärr utsattes paraden för en attack i närheten av oss då det var några som stod utanför slottet och kastade sten. En man blev ganska allvarligt skadad och ett lock la sig över glädjen. Men samtidigt - samma känsla av att Pride verkligen var något viktigt, precis som året innan.

För några år sedan var jag i Stockholm av en annan anledning under tiden som Pride pågick, och passade därför på att titta på paraden när jag var där. Till min stora besvikelse konstaterade jag att paraden hade förvandlats till ett kommersiellt jippo. Från att ha varit en parad för oss HBTQ-folk och våra "sympatisörer", liknade det mest en enda lång reklamparad för företag. Det var en stund för små och stora företag att visa upp sig. Visst, jag kan förstå tanken att det är ett sätt för företag att visa sitt stöd för "oss", men jag känner ändå att grundkänslan med paraden var försvunnen.

I år är temat för Pride "Öppenhet". Som ett led i detta har man valt att låta parkområdet vara öppet och gratis. En bra tanke som tyvärr har slagit ut helt fel. Jag har fått många rapporter om att det är en väldigt tryckt stämning på Pride, att folk inte vågar hålla varandra i händerna, att män helt ogenerat går och raggar på kvinnor med partners osv. Många bojkottar nu Pride p.g.a. denna utveckling och personligen tror jag att Pride-organisationen måste vara försiktiga så att det inte utvecklar sig att bli en ny Vattenfestival...

I en perfekt värld skulle inte Pridefestivalen behöva finnas. I en perfekt värld skulle det vara lika okej att Stefan och Olle går och håller varandra i handen på stan som att Stefan och Karin gör det. Även om man gärna vill tro att det är det redan nu, så tycker jag att utvecklingen på årets Pride har visat att så inte är fallet. Tyvärr har detta i år skett på bekostnad av alla dessa som kanske verkligen behövde ha den här frizonen för att stärka sin identitet resterande 51 veckor om året. För just det tycker jag är det viktigaste att komma ihåg - alla dessa människor som har eller har haft sin frizon just den här veckan i augusti sedan Pride började, finns faktiskt i samhället även resterande veckor på året. Vi finns inte bara under Pride, utan vi finns ute bland er alla hela tiden. I kön på affären, på arbetsplatsen, på bussen, på gymmet, hos läkaren osv. Det är på alla dessa platser som vi måste bli accepterade och bli bemötta med respekt, inte enbart under Pride-veckan.

Pride betyder stolthet. För mig handlar denna stolthet både om min egen identitet och stolthet över att respektera varandras olikheter. Jag försöker att inte göra min läggning till en stor grej. Att jag är lesbisk är inte hela min identitet, men det är en del av min identitet som jag inte kan eller vill blunda för. Istället för att skrika ut det faktum att jag är gay, känner jag att det är viktigare att försöka påvisa att jag i grunden är precis som alla er andra - trots att jag är gay. Missförstå mig rätt, men för mig är det på något sätt viktigare att få bort behovet av Pride än att delta år efter år. Varje dag borde gå i stolthetens tecken, både inför oss själva och inför våra medmänniskor. Den medelålders mannen/kvinnan med fru/make och barn, som vågar ta steget att följa sitt hjärta och plötsligt istället lever med någon av samma kön, borde behandlas med oerhörd respekt inför den stora livsförändring som det innebär, istället för att bli ifrågasatt. Våra kollegor ska inte behöva vara rädda för att ta med sina samkönade partners på personalfesterna med rädsla för att bli utstötta. Våra barn ska inte behöva vara rädda för att berätta för sina föräldrar att de har en flick-/pojkvän och att den är av samma kön.

Debatter behövs, synliggörande behövs, acceptans behövs, respekt behövs och stolthet behövs. Det behövs inte bara under Pride, utan det behövs under hela året. Så länge som samhället ser ut som det gör behövs dock tyvärr Pride för att lyfta fram sånt. För mig är det dock större att tandläkaren inte per automatik förutsätter att jag har man och barn, än att se fyra tandhygenister dansa i otakt bakom Folktandvårdens bil i Prideparaden. Fram tills den dagen kommer tycker jag att Pride ska förbli den frizon för alla dom som behöver den.

Kärlek.

Dagen då terroristen visade sig vara blond och heta Anders

Det är eftermiddag den 22 Juli 2011. Nyheterna börjar komma om att en stor explosion har skett vid regeringskansliet i centrala Oslo. För varje minut som går blir rapporterna om explosionens omfattning allt mer detaljerade, bilder på total förödelse börjar visas och sakta börjar man förstå att det som skett är en ogreppbar katastrof. Centrala Oslo ser ut som en krigszon. Regeringskansliet och dess närliggande byggnader är totalförstörda. Det springer skadade, blödande människor i panik. På gator och i byggnader ligger döda människor.

Tankarna drogs direkt mot att det var en islamistisk terrororganisation som låg bakom dådet. Det rapporterades om att misstänkta personer gripits vid Oslos flygplats Gardemoen. En islamistisk organisation tog bara efter någon timma på sig dådet och hävdade att det var en direkt fortsättning av självmordsbombningen som skedde i centrala Stockholm i december 2010. På Twitter började det rapporteras om muslimer som blev spottade i ansiktet av upprörda Oslobor. Sedan, plötsligt, rapporter om att en polisklädd man skjuter mot ungdomar på AUF's läger på Utöya.

På Twitter började det ganska omgående retweetas inlägg från personer som befann sig på Utöya under skottlossningen. Rapporteringen på de sociala medierna var enorm och jag kom på mig själv med att sitta och följa allt med andan i halsen. I "gammelmedia" höll man låg profil och rapporterade om att det gick rykten om att enstaka skott hade avfyrats på ön, men av det flöde som strömmade fram på Twitter förstod man att det handlade om något mycket värre. Det som jag i realtid satt och följde var något ofattbart, något som om möjligt var ännu svårare att ta in än rapporterna om attacken i centrala Oslo. Människor dog. Unga människor dog. Många unga människor dog. Å det kändes som om allt skedde mitt framför ögonen på mig.

Det dröjde inte lång tid innan det började spekuleras om den pågående skottlossningen hade någon koppling till explosionen i Oslo. Två fruktansvärda händelser skedde nära varandra i både tid och rum. Men kunde verkligen terrorgruppen Ansar al-jihad al-alami, som var den organisation som tog på sig ansvaret för explosionen i Oslo, verkligen även ligga bakom den till polis utklädda mannen som sköt besinningslöst på Utöya? Och kunde verkligen två så fruktansvärda händelser ske så nära inpå varandra utan att ha med varandra att göra?

Plötsligt kom så beskedet som nog ingen hade väntat sig: Skytten var gripen och visade sig vara en norsk, blond 32 årig man. En man som dessutom kunde kopplas till explosionen i Oslo. Ansar al-jihad al-alami tog i och med detta tillbaka sitt tidigare påstådda ansvar för attentatet och kvar finns en värld som har en enda fråga i huvudet - Varför?

Om man för en stund åsidosätter den fruktansvärda och avskyvärda handling som den gripna mannen har utfört, så blir jag bestört över att läsa hur viss media uttrycker sig och förhåller sig till att det är just en blond norsk man som har utfört dåden. Den engelska tidningen The Sun anklagar idag Al Qaida för dåden, trots att inga bevis pekar ditåt. Både SvD och DN har, eller hade i alla fall tidigare idag, helt tagit bort ordet terroristattack i sina artiklar sedan det blev känt vem det är som är gripen. Är vi verkligen så präglade av den generella bilden av en terrorist i form av en islamist, att vi inte kan koppla ordet terrorism till en handling istället för vem det är som har utfört handlingen?

Terrorism innebär det systematiska användandet av våld eller förstörelse, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Att skapa en bomb som helt slår ut det norska regeringskansliet och dessutom skapa en massaker mot det kanske finaste som världen har - engagerade ungdomar som vill förändra världen genom demokrati - kan jag inte se som något annat än som en terrorhandling. Detta oavsett om den utförs av en ensam galning eller en utpräglad organisation. Detta oavsett om den utförs av en blond man vid namn Anders eller en islamist vid namn Mohammed. Detta oavsett om den utförs av ett missnöje mot det egna samhället eller som en aktion för att få ett annat land att dra sig ur skyddsaktioner i ett pågående krig.

Sverige har alltid sett Norge som "lillebror". Efter att ha sett hur Jens Stoltenberg det senaste dygnet har satt ett svårslaget världsrekord i värdigt och personligt statsmannaskap, är jag den första att erkänna att jag har omprövat den synen. Stoltenberg har varit tydlig, korrekt, ärlig, öppen och skapat en trygghet i denna bisarrt otrygga situation som uppkom för drygt ett dygn sedan. Efter 9/11 sa G.W. Bush "We're gonna hunt you down!" Jens Stoltenberg's ord efter händelsen igår var "We will retaliate with more democracy!" Med dessa ord lyckas han sätta fingret på precis det som världen måste göra i situationer som den här - Vi får aldrig låta oss skrämmas till tystnad i vårt demokratiska samhälle, och det enda rätta är att bemöta attackerna med ännu mer demokrati. Att bruka våld mot våld är enbart ett sätt att falla i motståndarnas grepp. Det gäller överallt i samhället, oavsett om det gäller ett bråk på skolgården eller en missnöjesattack mot ett land.

Efter valet 2010 sa Mona Sahlin orden "aldrig någonsin, någonstans, någon gång" gällande ett samarbete med SD som då just kommit in i Sveriges riksdag. Av någon anledning är det just de orden som har ekat i mitt huvud det senaste dygnet. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med Mona Sahlin's ideologier (mer än i just det här nämnda fallet), utan för att det är just så som samtliga demokratiska samhällen måste agera mot attacker som den som nu direkt har skakat vårt grannland. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång får vi låta oss tystas av enstaka galningar eller organisationer som attackerar vårt öppna och demokratiska samhälle. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi sluta uppmuntra ungdomar att engagera sig i demokratiska processer. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi acceptera att saker som den i Norge sker.

Vad som ligger bakom gårdagens attack kommer framtiden att visa. Likaså om det var ett verk av en ensam galning eller om en större organisation finns med i attentatet. Arbetet med att hitta döda ungdomar på Utöya pågår fortfarande och det slutliga dödsantalet av massakern lär vi få vänta på. Det är ofattbart många unga människor som fallit offer för detta vidriga dåd. Den allmänna reaktionen på det som har hänt är att "det är svårt att ta in". Jag kan inte låta bli att känna att jag hoppas att situationer som den här aldrig kommer bli lätta att ta in. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång. Med reservation för mitt ordval är jag trots allt tacksam för att det var just en vit norsk man som greps och inte en islamist. Med tanke på de främlingsfientliga krafter som kommit in i den svenska riksdagen kan man ju bara föreställa sig vilket bränsle deras propaganda fått om det varit den "typiska terroristen" som hållit i automatvapnet på Utöya. Nu är situationen en helt annan och jag kan inte låta bli att be en stilla bön för att de som röstade på SD förstår att extremister är extremister, oavsett om de står till höger eller vänster. Vi är alla varandras medmänniskor och vi kan inte låta de extrema åsikterna som diskriminerar och förtrycker ta plats i samhället. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång.

Jag tänker, som homosexuell, fortsätta min demokratiska kamp för lika rättigheter. Jag tänker, som centerpartist, kanske ännu mer kämpa för mina demokratiska åsikter. Jag tänker, som medmänniska, aldrig acceptera att våldet får en legitim plats i vårt samhälle.

Idag bär jag mitt, förvisso omstridda, norska efternamn med extra stolthet. Å jag hoppas att vi i Sverige tar lärdom av den krishantering som Norge så föredömligt påvisar.

Att leva med Hypotyreos

Hösten 2007 fick jag diagnosen Hashimotos sjukdom, och senare även diagnosen Hypotyreos. Hashimotos sjukdom är en autoimmun sjukdom som innebär att man har en kronisk inflammation på sköldkörteln. Det som rent praktiskt händer i kroppen är att det skapas antikroppar som angriper sköldkörteln och bryter ner hormonproduktionen, till att till slut mer eller mindre upphöra. Hashimotos sjukdom leder i sin tur i de flesta fall till att man drabbas av Hypotyreos. Hypotyreos är en endokrin sjukdom som innebär att man har en kliniskt låg ämnesomsättning. I mitt fall har detta uppkommit av att min sköldkörtel har slagits ut.

Hypotyreos kallas ofta av kvällstidningarna som "den dolda folksjukdomen", mycket p.g.a. att symptomen är väldigt diffusa och svåra att sätta in i ett sammanhang om man inte har hela sjukdomsbilden klar för sig. I mitt fall kände jag en stark känsla av att något var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var. Insjuknandet är ofta långsamt och symptomen som smyger sig på kan bl.a. vara allt från trötthet, frusenhet, trögtänkthet, glömska, okoncentration, viktökning, depression, ökat håravfall, muskelsvaghet och blekhet. Kort sagt kan man säga att kroppen går ner i lågvarv och delvis slutar fungera.

När man väl har fått diagnosen Hypotyreos är det i de allra flesta fall livslång medicinering som gäller. Det kan ta lite tid att ställa in rätt dos på medicinen, främst p.g.a. att man långsamt måste öka dosen successivt och att det tar minst sex veckor innan man kan se hur förändringen av dosen visar sig i provsvaren. När man väl har fått rätt dos och man märker att värdena stabiliseras, brukar dock livet så sakta återgå till det normala och endast kontrollprovtagning en gång om året behövs. Min specialistläkare sa att om han fick välja att drabbas av en sjukdom så skulle han välja just Hypotyreos eftersom det är så lättbehandlat och att man kan leva så opåverkad av sjukdomen. Men, sa han, så finns det en liten liten procent av alla Hypotyreospatienter som inte svarar på medicinen på rätt sätt, som ger ifrån sig provsvar som det inte finns någon logik i och som fortsätter att uppvisa symptom som om man vore obehandlad. And guess what? Jag tillhör den där lilla lilla procenten..

För mig tog det ungefär ett år från det att jag fick diagnosen till att provsvaren började visa sig vara på en bra och stabil nivå. Jag började så sakta återgå till arbetet och lyckades jobba 100 % under ett par år innan jag gjorde misstaget att kontakta vårdcentralen i ett helt annat ärende. När stafettläkaren såg min sköldkörtelhistorik struntade han fullständigt i vad jag sa till honom och fokuserade enbart på att ta nya prover på sköldkörteln. När provsvaren kom var det en ny stafettläkare på plats som tyckte att jag skulle ändra dosen. När en läkare säger att man ska göra en sak så gör man som han säger, så jag ändrade dosen. Efter sex veckor var det dags att ta nya prover för att se hur den ändrade dosen hade slagit ut, provsvar som en tredje stafettläkare tog del av. Han tyckte att jag skulle byta tillbaka till min gamla dos och som sagt - när en läkare säger att man ska göra en sak så gör man som han säger. Ny dos, nya sex veckors väntetid innan nya prover kunde tas - och ny stafettläkare som tog del av provsvaren. Under denna process började jag må allt sämre, både fysiskt och psykiskt, och jag kände att hela proceduren höll på att bryta ner mig totalt. Botten nåddes när jag, efter vilken dosändring i ordningen vet jag inte, fick ett samtal från en läkare som sa att han tyckte att jag skulle höja dosen igen. Några dagar senare fick jag ett brev från en helt annan läkare, gällande samma provsvar, som tyckte att jag skulle sänka dosen. Som sagt, då fick jag nog. Arg och smått förtvivlad kontaktade jag chefen på vårdcentralen, berättade om situationen och tvingade henne att skicka en remiss till specialisterna på det stora lasarettet. Väl på plats hos specialisten fick jag sedan höra det jag skrev ovan, att det finns en liten liten del av alla hypotyreospatienter som inte följer det som står i böckerna. En kunskap som de flesta allmänläkare på vårdcentraler tyvärr inte har kunskap om.

Under den långa tid av dosändringar som skedde under denna mer eller mindre katastrofala tid på vårdcentralen, hade min kropp som sagt lyckats brytas ner ganska mycket. Istället för att gå till botten med varför mina provsvar har varierat så mycket från gång till gång har man som sagt bara ändrat dosen upp och ner, vilket har skapat en stor stress i maskineriet. Specialisten tog ett prov som kan påvisa just stresshalten i kroppen och det värdet visade långt över gränsvärdet. Det har i sin tur gjort att kroppen sätter in sitt immunförsvar mot att försvara sig mot sig själv, vilket gör att jag inte har något immunförsvar kvar mot yttre påfrestningar. Om någon i min närhet är sjuk så suger min kropp åt sig sjukdomen. Samma sak gäller om jag har ansträngt mig lite extra en dag. Min kropp har inte kapacitet att återhämta sig i normal takt, så för att ge sig själv tid blir jag sjuk och tvingas därmed vila lite extra.

Tidigare i mitt liv har jag inte varit speciellt sjuk. Feber har varit nåt som jag fått och kunnat sova bort på någon timma. Innan Hypotyreosen började visa sig på allvar och jag blev långtidssjukskriven första gången hade jag faktiskt inte haft en enda sjukdag i mitt yrkesverksamma liv. Nu är feber något som jag upplever flera gånger i månaden, oftast under många dagar i sträck. Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag aldrig riktigt känt att jag har kunnat planera något eller kunnat se fram emot något eftersom jag, med handen på hjärtat, inte vet om kroppen helt ska lägga av från en dag till en annan.

Jag vet att jag ofta kan framstå som negativ och uppgiven, men försök att själva sätta er in i min situation. Föreställ er hur det skulle vara att ligga däckad i feber i två dagar och endast vara feberfri i ett par dagar innan det är dags att vara liggande igen p.g.a. en sådan banal sak som att ni ägnat en dag åt att städa. Eller klippa gräset. Eller skotta snö. Eller jobba. Tyvärr är det min verklighet.

Psykiskt är det här oerhört nedbrytande. Av den anledningen har jag nog lite svårare att hantera motgångar just nu än vad jag hade gjort om jag varit helt frisk. Jag griper förtvivlat efter saker som jag vet att jag mår bra av, ljuspunkter, positiva element i vardagen. Många skulle nog nästan kunna beskriva mig som manisk eller besatt ibland. Men för mig är det så viktigt att kunna få dessa ljuspunkter. Det är så viktigt för mig att få känna mig värdefull. För tro mig - när man inser att sin drygt 80 år gamla mormor har mer energi än vad jag som 31 åring har, när jag inte har kapacitet att utföra mitt jobb som jag skulle önska, när jag blir sjuk om jag unnar mig att gå ut och ha roligt med mina vänner....ja, då känner man sig allt annat än värdefull.

Jag vet att jag gnäller om att jag är sjuk ofta. Jag vet att jag blir bitter när jag blir sjuk. Men just nu har jag inte kapacitet till något annat. Det är så här som min tillvaro ser ut, oavsett hur mycket jag skulle önska att det vore annorlunda. Tills specialisterna på det stora lasarettet har listat ut varför inte min kropp reagerar på medicinerna som den ska så kommer jag att fortsätta vara sjuk när jag minst anar det. Som idag, då min syster har sin 40 årsfest, en händelse som jag värdesatt så obeskrivligt högt. Att vakna med feber just idag, av alla dagar, var som att få en fet käftsmäll. Jag kommer fortsätta gå upp i vikt eftersom min ämnesomsättning är satt ur spel. Jag kommer fortsätta ha ett enormt stort behov av sömn. Jag kommer fortsätta ha helt obegripliga minnesluckor, ja om trenden fortsätter kommer de t.o.m. bli värre med tiden. Jag kommer fortsätta få obegripliga håravfall och periodvis konstiga hudproblem. Jag kommer fortsätta tacka nej till vissa saker eftersom jag vet att jag kommer bli sjuk efteråt. Å jag kommer fortsätta göra vissa saker som jag vet kommer ge mig positiv energi, om jag vet att den positiva energin är värd att bli sjuk för.

Det går inte en dag då jag hoppas att jag ska få det avgörande samtalet från min läkare. Samtalet som ska säga "vi har hittat vad det är som gör att din kropp agerar som den gör och vi vet vad som måste göras för att få allt bra igen". Tills den dagen kommer måste jag försöka uthärda. Jag måste räkna med att kroppen lägger av lite titt som tätt. Jag måste fortsätta att jobba på att hålla humöret uppe även i nedslående tider. Å jag hoppas att ni som finns i mitt liv på ett eller annat sätt har lite överseende med att jag kan vara strålande glad ena dagen och nere och bitter nästa dag... Tyvärr har jag mycket kvar att jobba på när det gäller att acceptera att mitt liv är som det är. Förhoppningsvis kommer lösningen på mina kroppsliga problem innan dagen kommer då jag till fullo accepterar att jag inte har ordning på min Hypotyeros. Men att jag ligger sjuk och missar min systers 40 årsfest idag....det kommer jag aldrig acceptera.

Peace.

Dagens "Rosenkannan's bortgjorda"

Hon: Jag tycker synd om dig :-(
Jag: Gör inte det....älska mig istället.... ;-)

.......tystnad.......

Berättelsen om en kväll som spårar ur

Jag: Här i regionen har ni nån garanti när det gäller tandvård, jag kommer inte ihåg exakt vad det handlar om, men det kan kanske vara värt för er att kolla upp.
Han: Det har vi inte alls det!
Jag: Jo, det vet jag att ni har.
Han: Jaha, och det vet du bättre som inte ens bor här?
Jag: Ja, tydligen gör jag det...
Han: Ja, jag har då aldrig hört talas om nåt sånt så det tror jag då minsann inte finns!

Hon plockar fram datorn och börjar söka sig fram på regionens hemsida.

Hon: Jo, du verkar faktiskt ha rätt, här står det om det du berättar om.
Han: Jaha, och hur är det meningen att man ska få veta sånt då? Det är väl som vanligt att politikerna fattar beslut om saker som bara dom kan ta del av.
Jag: Riktigt så är det ju inte... Eftersom jag vet att det finns icke-politiker som nyttjar det här så bör ju informationen ha gått fram på nåt sätt...
Han: Ja, men då har dom väl kontakt med politiker då!
Jag: Har vi inte alla kontakt med politiker...?
Han: Aldrig i livet! Jag skulle aldrig umgås med en politiker!
Jag: - Tyst -
Han: Dom fattar bara beslut och berättar aldrig om vad det handlar om! Och så får dom bara en massa pengar för det!
Jag: Det är väl så att vi alla har ett ansvar att ta del av den samhällsinformation som finns oxå.... Ni har ju dagstidningar, i dom brukar det väl rapporteras om politiska beslut?
Han: Ja, men vem orkar läsa sånt?
Jag: Kanske dom som är intresserade av att få veta sånt som berör dom....
Hon: Har ni nån förmån för tandvård genom jobbet?
Jag: Nä, det tror jag inte. Däremot så betalar arbetsgivaren våra receptbelagda mediciner och en del av kostnaden vid läkarbesök.
Han: Det är så typiskt att staten går in och betalar sånt för "sina egna". Men vi andra får betala själva!
Jag: Det finns ju faktiskt privata arbetsgivare som har liknande förmåner för sina anställda. Det är ju upp till arbetsgivaren, inte huruvida man är statligt anställd eller inte.
Han: Det finns då ingen privat arbetsgivare som har råd att bekosta sina anställda med sånt!
Jag: ....ok....

En stund senare. Vi börjar prata om att dränera hus.

Jag: När vi besiktigade huset innan försäljningen sa besiktningsmannen att det nog inte var nödvändigt att dränera vårt hus eftersom marken det står på är självdränerande.
Han: Besiktningsmän....dom säger ju bara det man vill höra.
Jag: Riktigt så är det ju inte... Om dom låter bli att rapportera om självklara brister i fastigheten så blir dom betalningsansvariga vid ett eventuellt fel.
Han: Psst....ja, jag har då aldrig hört talas om någon som fått nåt annat än ett blankt besiktiningsprotokoll vid en sån besiktning!
Jag: När vi köpte vårt hus fanns det ganska många anmärkningar i besiktningsprotokollet....
Han: Ja, och ändå var ni så dumma att ni köpte huset!
Jag: ....fast å andra sidan hade vi aldrig några problem med huset och de anmärkningar som fanns åtgärdade vi. När vi gjorde slutbesiktningen innan försäljningen sa besiktningsmannen att det är sällan som han skriver så få anmärkningar på ett så gammalt hus.
Han: Psst...ni fattar ju inte att det bara är så dom säger. Dom tar bara betalt och skiter väl i om det finns brister på huset!

En stund senare. Hon berättar att Hon funderar på att köpa en ny dator och frågar mig om jag tycker att hon ska köpa en bärbar eller en stationär.

Jag: En bärbar är ju en bärbar....personligen hade jag valt en sån. Samtidigt så får du ju oftast bättre kapacitet och mer minne i en stationär.
Han: Det är väl ingen skillnad på sånt!
Jag: Ingen stor skillnad, men det finns en anledning till att de flesta spel fungerar bättre på stationära datorer.
Han: Spel!? Det har väl inte Hon nåt intresse av?
Jag: Nej, det vet jag och det har jag inte påstått. Jag försökte bara förtydliga att vissa skillnader finns mellan de olika sorterna... Sedan kan man nog inte stirra sig blind på priserna på stationära datorer i dagsläget för det är väldigt många som i princip säljs helt utan program. Den kostnaden tillkommer med andra ord.
Han: Säljs utan program? Det var det dummaste jag har hört! Jag har då minsann aldrig köpt en dator utan program! Jag har alltid fått med de program jag har behövt!
Jag: Ja, men du har alltid köpt dina datorer genom din arbetsgivare. Där har du gjort ett tillval för att få de program du har velat ha.
Han: Det har jag då rakt inte gjort!
Hon: Jo, det har du gjort. Det har även jag gjort när jag har köpt via min arbetsgivare.
Han: Jaha, det var ju konstigt att ni vet det bättre än jag!
Jag: Ja, men det spelar väl mindre roll hur det varit förr. Det är iaf så här nu och jag säger bara att det kan vara värt att kolla på sånt oxå så att det inte blir dyrare än man först tänkt. Jag tror inte vi ska diskutera det här mer för jag känner inte att det kommer ge nåt.
Han: Nä, det är uppenbart. Du borde kanske åka hem igen.

Ja, jag blev arg. Ja, jag blev ledsen. Å ja, jag avvek från rummet.

När man får perspektiv på tillvaron

I torsdags var jag med om min första krock. När jag låg i 100 km/h (tillåten hastighet bör tilläggas) var det en bil som svängde ut på vägen mitt framför mig. Med vajerräcke på ena sidan och denna bil halvvägs ut i vägen på andra sidan, var krocken oundviklig. På något outgrundligt sätt reagerade jag blixtsnabbt, trampade på bromsen och gjorde vad jag kunde för att dels undvika vajerräcket och dels undvika att träffa förardörren på den andra bilen. När det small lyckades jag att få min högra framskärm att ta smällen, precis bakom lyktglaset, och pressade bort den andra bilen med den högra sidan av min bil. Jag träffade den andra bilens bakdörr på vänster sida. Inga personskador uppkom. Den andra bilen fick hela sin vänstra bakdörr och vänstra bakskärm kvaddad. Jag fick två små bucklor på höger framdörr, men annars bara lackskador på hela höger sida.

Under vintern förra året var jag med om min första avåkning. Det var riktigt taskigt väglag med isbelagd vägbana och snömodd på det. Jag kom i lite för hög hastighet i en kurva och tappade totalt kontrollen över bilen när jag kom ut ur kurvan. Hur jag än försökte häva sladden så drog bilen bara åt motsatt håll. När jag vobblade över vägbanan såg jag hur en bil närmade sig från motsatt håll. Det enda jag tänkte då var "det här kommer gå åt helvete" och ryckte till i ratten med förhoppningen att jag skulle få den av vägen och ner i diket. Jag lyckades. Jag snurrade 180 grader och for baklänges ner i diket på motsatt sida, mitt framför den mötande bilen. Det var mycket snö och avåkningen blev mjuk. Inga personskador uppkom och allt som hände med bilen var att ett stänkskydd lossnade och att luften gick ur det däck som fick ta den värsta snöplogningen ner i diket. Efter att ha fått bärgning upp ur diket var det dock bara att åka till närmaste bensinmack och fylla på luft i däcket.

I mitten av 00-talet gjorde jag en bröstförminskning. Enligt läkarna var det en enkel operation, där den största risken var att man skulle få estetiska defekter efteråt. Operationen gick bra och jag åkte hem som planerat. Efter några timmar hemma började jag må dåligt och mitt ena bröst svullnade upp så mycket att jag kunde lägga hakan på det. Jag började kräkas och svimmade av i soffan. En vän ringde och "väckte" mig och hörde att nåt var fel. Hon bad mig att ringa avdelningen jag legat på för att höra om jag behövde åka in. Efter mycket sluddrande till en oförstående sköterska, förstod hon att nåt var fel och skickade en ambulans till mig. Efter en snabb färd in till Falun blev det en ny operation. När jag några dagar senare vaknade upp fick jag veta att ett blodkärl i bröstet hade brustit och att dom hade tömt mig på två liter blod som stod och pumpade ut helt okontrollerat. "Hade du inte kommit in hit den kvällen hade du troligtvis inte överlevt natten" fick jag till slut veta när jag frågade hur allvarligt det hade varit.

Vad ska man dra för slutsats av allt detta? Jag vet faktiskt inte, men man får onekligen lite perspektiv på tillvaron när man hamnar i situationer som lika gärna hade kunnat leda till döden. När man, bokstavligen, har marginalerna på sin sida. Man börjar tänka tankar som man annars inte brukar tänka.

Efter operationsincidenten fick jag något som jag närmast vill kalla livsångest. Jag var så oerhört tacksam över personalen som hade tagit hand om mig, och min egen pågående utbildning kändes så totalt orelevant. Dom hade verkligen gjort skillnad för mig. Deras jobb var så oerhört viktigt. Å själv höll jag på att utbilda mig i ett rent teoretiskt yrke, där det bara handlade om siffror och rätt och fel enligt skriven lagtext. Var det en sådan person som jag ville bli? Med facit i hand var det just en sådan person jag blev. Men vill jag egentligen det? Jag vet inte, än idag.

Efter förra vinterns avåkning blev jag rädd för att köra bil. Tur i oturen så bodde jag då så att jag inte hade något val. Jag var tvungen att köra för att ta mig till jobbet, för att ta mig till affären, ja, för att ta mig någonstans överhuvudtaget. Hade det inte varit så så hade jag förmodligen aldrig vågat köra bil igen. Men gudarna ska veta att jag har haft stor respekt för vinterväglag sedan dess.

När jag krockade i torsdags körde jag som sagt i 100 km/h. Att krocka i 100 km/h kan gå precis hur illa som helst. Att min bil har så få skador som den har är en gåta. Den som ser min bil och inte vet hur skadorna har uppkommit kan nog tro att det är en parkeringsskada. Så löjligt små är skadorna. Enligt min far handlade det nog bara om några centimeters skillnad från att bara vara lackskador, till att istället bli en total katastrof. Det gör onekligen att man får perspektiv på saker och ting.

Mitt liv är inte okomplicerat. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte känner mig som en lycklig människa. Inte nu och inte den senaste tiden. Tårar är en vanlig förekomst i mitt dagsschema och då och då tänker jag faktiskt tanken "tänk om jag inte vore så feg....hade jag inte varit det så hade jag avslutat det här livet här och nu." Men så händer saker som den här. Man får på nåt sätt "avslutet" serverat, mitt framför näsan. Man leker med döden på riktigt. Å hur less man än är på allt, så blir man plötsligt bara oerhört tacksam för att man klarade sig så bra som man gjorde. Man är glad för att man överlevde.

Även det skapar stora tankar inom mig. Jag inte låta bli att tänka att det nog inte var meningen att jag skulle dö nu. Lika lite som det var meningen att jag skulle dö då när jag höll på att frontalkrocka förra vintern eller då blodkärlet sprack i mitten av 00-talet. Det finns en mening med att jag fortfarande är vid liv. Det finns en mening med att jag fortfarande är vid liv, trots att jag stundvis inte alls kan förstå vad den meningen skulle kunna vara.

Eller så är det bara min genuina kärlek till katter som lyser igenom. Dom sägs ju ha nio liv. Om mitt liv ska liknas vid en katts så har jag i sådana fall sex liv kvar. Still alive and kicki'n!

Storasyster - idag är det din dag!

Det här inlägget kommer bli kort men hjärtligt och jag kommer till fullo att tillägna det min fantastiska storasyster som idag fyller 40 år!

Jag och min syster, eller halvsyster om vi ska vara helt korrekt, har aldrig levt tillsammans och har endast haft sporadisk kontakt genom åren. Under vissa perioder i mitt liv har jag saknat henne väldigt mycket. Ett tag tog det t.o.m. sådana former att jag satte upp planscher på Pernilla Wahlgren ovanför min säng och låtsades att det var bilder på min syster. Det må låta knäppt, men utseendemässigt var det så nära jag kunde komma. Jag sa godnatt till planscherna varje kväll, men la mig ändå med ett sorgset hjärta eftersom jag visste att det egentligen inte var på riktigt. Jag visste att min syster var ett stort fan av Michael Jackson, vilket ledde till att jag köpte hans "Thriller" på VHS och körde den om och om igen. När jag och exfrun gjorde en rensning i förrådet och beslutade oss för att skicka alla våra VHS-filmer till loppis, så höll jag hårt i just den kassetten. Den var för betydelsefull för mig för att skänka bort.

För ca ett halvår sedan var det dock nåt som hände, plötsligt fick vi kontakt "på riktigt". Och du ska veta, kära syster, att det är få saker som jag är så glad för som just det! Innan denna nya kontakt hade jag inte pratat med dig sedan dagen då jag fyllde 16 år. Nästan halva mitt liv har gått sedan dess och du har fattats mig varje dag... Men nu, nu är det kanske bara dagar tills vi får ses igen och det ska bli så oerhört skönt och kul att få krama om dig! Nu kan vi förhoppningsvis fortsätta bygga upp vår relation som de systrar som vi faktiskt är.

Jag vet att du jobbar ikväll, på din stora dag. Men jag hoppas att du trots detta har, och har haft, en fantastisk födelsedag!

Ett stort grattis till dig, älskade storasyster!

Att agera i affekt

Handen på hjärtat - har vi inte alla agerat i affekt någon gång? Ni vet när man blir så upprörd att man inte riktigt vet vad man säger eller gör. I lugnt tillstånd vill man så gärna tro att man, när man - gud förbjude - hamnar i en sådan situation, ska förstå att man kommer agera irrationellt och därför säga att det är bättre att ta den diskussionen en annan gång när man inte är lika upprörd. Just när det gäller det här övervinner dock oftast verkligheten fantasin.

Jag vill nog påstå att jag är en ganska lugn person. Det är sällan som jag blir riktigt arg. Jag tycker nog att det är en ganska god egenskap som jag har. En sämre egenskap jag har är att jag har en tendens att bli väldigt arg när det väl klickar till. Det blir som kortslutning och explosion på samma gång. Alla rationella tankar försvinner och orden som kommer ur min mun är direkt komna från reptilhjärnan, utan någon som helst censur. En av de sämsta egenskaperna jag har är att alla de där situationerna och/eller orden som passerat utan att jag blivit arg, ligger kvar i mitt undermedvetna och gärna ger extra bränsle till ilskan när det briserar. Av den anledningen kan nog många utbrott verka överdrivna. Inte bara när det gäller mig, utan när det gäller oss människor lite till mans.

Vi tittar snett på kollegan som får ett helt omotiverat utbrott på jobbet när skrivaren krånglar. Vi tänker ett stilla "kokko" när sambon får ett utbrott när man ber honom/henne att tömma diskmaskinen. Vi tänker "ta det lite lugnt" när man ser föräldern dra sitt skrikande barn från lekplatsen. Men vad vet vi egentligen om bakgrunden till utbrotten? Kanske har kollegan haft en jättestressig morgon med bångstyriga barn innan hon/han kom iväg till jobbet? Kanske har sambon haft en jättestressig dag på jobbet med ringande telefoner och arbetsuppgifter han/hon inte riktigt kände att han/hon hann med? Kanske har barnet på lekplatsen satt sig på tvären precis hela dagen?  Kanske var det just det här droppen som fick den berömda bägaren att rinna över?

På något sätt kan jag känna att det aldrig är okej att agera i affekt. Däremot finns det som sagt oftast en förklaring till att man reagerar som man gör. Kanske har jag samlat på mig alla obesvarade frågor jag ställt och får nog när jag heller inte den här gången får svar? En liten skitsak var för sig, men en stor bomb när det samlas till att bli ett helt sammanhang.

Att bli arg kan ibland vara väldigt skönt. Det är ungefär som ett åskväder en kvav sommardag. Det blixtrar och smäller och kan ibland vara obehagligt när det pågår, men när det väl är över blir luften så mycket enklare att andas. Såvida det inte blev en sådan stor explosion så att reptilhjärnan tog över vill säga, att man han agerat i affekt. Efterbörden av det heter "det stora dåliga samvetet". I dessa lägen är det viktigt att man sväljer stoltheten och säger förlåt. Att säga förlåt kan ibland vara det svåraste man kan säga eftersom det innebär att man erkänner att man har agerat fel. Men att säga förlåt kan oxå vara det steg man behöver ta för att nå en lösning på en situation. Det är något som vi lite till mans borde tänka på oftare....

Jag rasar!

Har ni tänkt på att kvällstidningarna ofta använder ordet "rasar" på sina löpsedlar? Som för att påvisa att nu är det minsann nån som är jättearg. Om man sedan läser artikeln är det ganska sällan som det faktiskt är så fruktansvärt som löpsedeln antydde...

Eftersom jag är en ganska nyfiken själ har jag inte kunnat låta bli att själv testa att "rasa" lite ibland och har, hör och häpna, kommit på att det faktiskt kan vara ganska kul. Av den anledningen tänker jag nu "rasa" lite. Det är första gången jag gör det offentligt, men troligen inte den sista.

Jag rasar på dom som säger "det ordnar sig" och inte talar om exakt HUR det ska ordna sig. Jag vet oxå att det i de allra flesta fall kommer att ordna sig, men när man sitter där och tycker att nåt är skitjobbigt eller mår jättedåligt över nåt, så mår jag inte bättre av att veta att det ordnar sig någon gång i framtiden som man inte vet när det är. Jag mår bättre av att få veta HUR det ska ordna sig.

Jag rasar på dom som säger att man inte blir lyckligare av pengar. Jasså? Jag kan i alla fall berätta att man är skapligt olycklig när man är UTAN pengar. Visst förstår jag oxå att det säkert finns en gräns av rikedom där en miljon extra eller ej vare sig gör från eller till. Men skulle den fattiga människan få den miljon som den rika blir utan, så kan jag sätta mitt liv på att den fattiga människans lycka skulle vara så oerhört mycket större än olyckan hos den rika. Jag vill med bestämdhet hävda att de som säger denna klyscha aldrig har känt hur det är att vara utan pengar.

Jag rasar på pensionärer som använder sin rullator som en pansarvagn. Man hittar dom överallt i samhället. I kassakön, på tåg och bussar etc. De ser små och oskyldiga ut när de närmar sig, men plötsligt forcerar dom bara förbi (och ibland på) allt som kommer i deras väg. Som av ett mirakel så försvinner även syn och hörsel i samma stund som rullatorn blir en stridsvagn. Dom har siktet inställt och det är att ta sig fram, oavsett hinder på vägen. Otaliga är de gånger då man fått dra åt sig både fötter och väskor för att inte bli demolerad i dess framfart. Å när man sedan lite försiktigt försöker be om ursäkt för att jag råkade ha mina fötter i vägen - eftersom jag står i kön och väntar på min tur - så hör dom inte.

Jag rasar på den olyckliga kärleken. Fuck olycklig kärlek.

Varför bloggen heter som den gör

Att sätta rubriker är något som jag generellt kan finna vara lite krångligt. Dels ska rubriken fånga ett intresse och dels ska den återspegla den text som den representerar. Såvida man inte är en kvällstidning vill säga. I de fallen verkar det enbart vara att fånga ett intresse som är det viktiga.

Åter till saken. Att jag har valt att ha just rubriken/namnet "Förlåt mig fader, ty jag har syndat..." på min blogg kan i ett första skede säkert framstå som en aning märkligt med tanke på att jag inte är speciellt religiös av mig. Jag har aldrig biktat mig och jag har heller inte full koll på Bibeln. Däremot vet jag att jag inte alltid har rätt i det jag gör eller tänker. Jag vet att jag har vissa preferenser och ideologier som inte alla andra håller med om. Framför allt vet jag att jag kan göra saker, tänka tankar, anse saker och/eller känna känslor som andra kan anse är "fel". Beroende på glasögonen hos betraktaren kan vissa saker säkert uppfattas som både naiva, dumdristiga, idiotiska, eller rentav syndiga. Samtidigt får man inte glömma att det som jag upplever, både i tanke, känsla och verklighet, är just det - min verklighet. Tycker jag att något är fel så finns det en anledning till det. Känner jag på ett visst sätt så finns det en anledning till att jag känner som jag gör. Så är det för oss alla. Den möjlighet som den här bloggen ger är dock att lyfta fram varför jag tycker/tänker/känner/gör som jag gör. I vissa fall kanske jag möts av förståelse av läsaren, ibland kanske jag uppfattas som provocerande. Båda delarna är okej för mig. Den enda förhoppning jag har med det här är att påvisa att allt kanske inte är så som det på ytan kan framstå att vara. Att döda en annan människa är exempelvis fel. Det är i alla fall i mina ögon en synd av stora mått. Men om personen som dödat stod med en kniv mot sin strupe och insåg att han/hon skulle bli dödad om hon/han inte lyckades ta sig ur situationen? Är även ett sånt dödande lika fel? Är det oxå att anse som en synd? Nu vet jag att det är ett grovt exempel att ta till, men det är avvägningar som den här som jag hoppas att jag kan skapa tankar kring.

Men nej, den här bloggen kommer inte enbart bestå av djupa tankar och avvägningar hit och dit. Vissa gånger kommer jag skriva om helt oviktiga saker, som att jag exempelvis har ett glas vin och en skål jordgubbar som väntar på mig på balkongen. Just nu råkar det faktiskt vara så att jag har det, varför jag nu kommer sätta punkt och gladeligen ägna mig åt en av de sju dödssynderna - lättja.

Jag vill ha semester.NU

Jag är 75 % sjukskriven och är med andra ord ganska mycket "ledig". Att vara ledig p.g.a. sjukskrivning är dock inte det samma som att vara ledig p.g.a. ledighet. Jag är oerhört sliten och har nog aldrig längtat så mycket efter semestern som jag gör nu. Jag känner mig så sliten att jag t.o.m. funderar på att ta en extra veckas semester. Fem veckor istället för fyra, start av semester v.28 istället för v.29.

Jag är inledd i frestelse....

...jag kan inte sluta tänka på skillnader...

Skillnader. Ett ord. Olika betydelser beroende på sammanhanget. En skillnad kan vara liten, nästan obetydlig. En skillnad kan vara stor, ibland livsavgörande.

Inom matematiken definieras ordet skillnad som differens. Differens = skillnaden mellan två tal (eller termer som den rätta benämningen av tal är i det sammanhanget). 2-1 = liten skillnad. 2 000 000-1 = stor skillnad. Inom matematiken finns även differens inom mängdteorin. Differensen (mängddifferensen) mellan två mängder A och B är mängden av alla element som finns i A men inte i B. Mängddifferensen kan uttryckas med hjälp av snitt och komplement enligt . Differensen mellan A och B skrivs A - B eller A \ B. Av definitionen förstår man att för alla A gäller A \ ø = A och A \ A = ø. 


Eller? Förstår man verkligen det? Även om differensen i detta nyss beskrivna sätt att räkna skulle vara liten, så känns den väldigt mycket krångligare att ta till sig än exemplet med 2 000 000-1. Må så vara att skillnaden i det sista exemplet är gigantiskt mycket större, men man förstår i alla fall vad det handlar om. Tänk om vi kunde göra likadant i verkligheten och strunta i om skillnader är stora eller inte. Tänk om vi bara kunde fokusera på att acceptera den fakta som levereras istället för att fokusera på hur stor skillnaden är.


Skillnad i:
- musiksmak
- politisk åsikt
- längd
- etnisk etnicitet
- yrkesval
- matpreferenser
- klädstil
- storlek
- livserfarenhet
- ålder....


Det finns så otroligt många skillnader att till sig i livet. Vissa lägger man knappt märke till, det fungerar liksom på nåt sätt ändå. Automatiskt. Musiksmak är en sådan sak. Kan någon, med handen på hjärtat, säga att hon/han nyligen tänkt: "Hur kan du, som lyssnar på xx, umgås/vara tillsammans med nn som lyssnar på xx?" Idag är DJ-stjärnor tillsammans med rockkillar, popsnören tillsammans med trancenördar. Är det något som allmänheten ser som ett problem? Nej. Vi förstår att kärleken ligger bortom dessa skillnader. Vi förstår att det inte var musiken som förde dom samman, vi förstår att dessa personer har sett personerna bakom skillnaderna emellan dom. Musiken är en del av deras personlighet, men det är inte hela deras person. Det finns en person bakom ytan, bakom skillnaden. 


Förra året kom det ut en svensk film som heter "Fyra år till". Den handlar om en man på Regeringsnivå som blev förälskad i en annan man. Det roliga med den filmen var att det inte var själva gay-situationen som var i fokus, utan att han blivit kär i en man som tillhör ett av oppositionspartierna. I filmen lyfte man fram att just detta var ett större problem än det faktum att det var två män som blivit förälskade i varandra. Visst, det var en film, fiction, kalla det vad ni vill. Men faktum är att det nu har kommit ut en verklig version av filmen. Socialdemokraten Irene Wennemo och Folkpartiets Annelie von Zweigbergk har nu, sedan en lång tids nära vänskap, förlovat sig. Har ni sett några stora rubriker om detta? Jag har i alla fall inte gjort det...


Jag har en bekant som är lång som en flaggstång. Ja, nästan i alla fall... Han är i alla fall den längsta personen jag har mött IRL. Hans flickvän är nog å andra sidan den kortaste vuxna person jag är bekant med. Hon är dvärg och når ungefär till hans midja. Jag hoppas över alla kommentarer om att han har ett guldläge med denna längdskillnad... Faktum kvarstår att de drar till sig en hel del blickar när de visar sig tillsammans. Det är oundvikligt, längdskillnaden på ca 120 cm är påtaglig. Men skulle någon komma på tanken och ifrågasätta deras förhållande pga detta? Inte vad som kommit till min kännedom...


Etnisk etnicitet... Inget land i världen har väl så stort fokus på denna "rasblandning" som USA. År efter år har vi fått ta del av hur stora, påstådda, problem denna skillnad skulle innebära. Människor som blivit ratade av sina familjer p.g.a. att de älskar en person som inte har samma "blod" som dom har. Även här i Sverige har vi tyvärr fått ta del av problematiken i och med hedersmord etc. Vi tar del av nyheterna och förfasas över hur dessa människor resonerar och agerar. Vi kan inte i vår vildaste fantasi förstå hur man kan driva någon till att ta sitt liv, ha ihjäl någon p.g.a. felaktig kärlek. Vi lägger fokus på religionen hos personerna som har agerat fel. Vi säger Usch och Tvi åt dessa och säger "så skulle minsann inte vi agera".


Yrkesval. Hur många akademiker har inte relationer med "arbetare" i det här landet? Personligen har jag, statsanställd på Sveriges kanske näst mest hatade myndighet, varit gift med en person som innerligt hatar allt som har med staten att göra. Vi är förvisso inte gifta längre, men det var absolut inte våra skillnader i yrkeslivet som var orsaken till skilsmässan. Akademiker, bonde, industriarbetare... Vad spelar det för roll? Jag kan sätta mitt liv på att det exempelvis finns bönder som är "smartare" än vissa akademiker, att dessa personer har betydligt mycket djupare och utvecklande samtal med sina partners än vad två akademiker inom helt olika branscher har. Ifrågasätter vi någonsin något sånt? "Hur kan du, advokaten, vara tillsammans med industriarbetaren på SSAB"?


För några dagar sedan lyssnade jag på radion där problematiken med att vara vegetarian och leva tillsammans med en köttätare kom upp. Dom berättade att dom hade kompromissat om att inte ha något kött i hemmet när vegetarianpartnen var hemma, men att vegetarianpartnern inte förbjöd sambon att äta kött. Samma dilemma kom upp med ett par när den ena partnern var nykterist och den andra konsumerade alkohol. Dom kompromissade - det är okej att du dricker alkohol, men jag vill inte ha det i vårt hem när jag är hemma. Inget utav paren såg det som ett problem, och jag kan nästan sätta mitt liv på att ingen skulle ta upp just den skillnaden som en orsak till att dom inte skulle kunna leva tillsammans.


Jag hoppar över några punkter och angriper den punkt som jag egentligen vill fokusera på i det här inlägget...åldersskillnader.


Ålder är en siffra som anger hur länge du funnits till. Det är inte en siffra som påvisar erfarenhet, mål i livet, personlighet, eller hur väl du passar ihop med en annan människa. Visst finns det vissa begränsningar i åldern. Det ska vara lagligt att ha en relation med personen ifråga. Men när båda parterna är i vuxen ålder, när är det då rätt att säga att åldersskillnaden är för stor? En släkting till mig var gift med en man som var 20 år äldre än henne. När en annan släkting gick bort och det var begravning för honom pratade jag lite med henne om hur hon hade upplevt åldersskillnaden som var mellan dom. Hon sa : "Visst finns det folk som har haft åsikter, speciellt då vi var yngre, men jag har aldrig sett åldern som ett problem. Jag älskade honom för den han var och vi hittade varandra på vår egen nivå. Självklart har jag alltid varit medveten om att han troligtvis skulle gå bort före mig, men det har jag aldrig sett som ett hinder. Jag älskade honom för att han var den han var och jag såg aldrig hans ålderdom som en börda. Han var en person som jag delade mitt liv med och den tid vi fick tillsammans var så värdefull att det är värt att sitta här som änka nu. Jag kan se tillbaka på vårt liv tillsammans som lyckligt och ärligt, och det är det som är det viktigaste för mig."


Den släkting som sa detta är djupt religiös. Hon ber varje kväll, och hon har mer än en gång påmint mig om att hon ber lite extra för mig varje kväll. Om det är pga min sjukdom eller min läggning har jag inte frågat henne, men jag tycker att hennes inställning är så genuin och äkta. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka - "Om hon, den mest überkristna människa jag har i min omgivning, kan se så öppet på skillnader...varför ska det då vara så svårt att få det att bli en gängse syn?"....


....svaret på det tror jag är ovana. Precis som olika musiksmak var under tidigare årtionden, eller som andra olikheter varit genom tiderna. Jag kom ut som homosexuell 1997. Då var man, som boende i en liten kommun på västkusten, väldigt ensam om detta vill jag lova. Jag sågs som en spetälsk, som nåt katten släpat in och man inte riktigt visste vart man skulle göra av. Det var jobbigt. Det var skitjobbigt, rent ut sagt. Just då var jag nog dock för ung för att riktigt förstå exakt hur jobbigt det var. Det är först nu som den där känslan av att inte riktigt duga verkligen går in i hjärtat. På ett obra sätt. 


Jag kan inte ändra på min ålder. Jag kan varken göra mig yngre eller äldre, hur mycket jag än vill. I vissa lägen i livet får man höra att man "borde veta bättre med tanke på åldern". I samma ålder kan man få höra "du är så ung, du vet inget om livet". Är det konstigt om man blir förvirrad? Är jag gammal? Är jag ung? Är jag klok? Eller vet jag ingenting?


Kan vi inte komma överrens om en sak? Kan vi inte bara se varandra för de personer som vi faktiskt är? Kan vi inte kasta alla epitet, alla förutfattade meningar, alla fokuseringar på de siffror som vi belastades med i samband med födelsen? Kan vi inte bara vara glada för de möjligheter som livet ger oss, att vi gläds åt den där 27-åringen som fylls av så mycket energi och motivation av att umgås med den 14-åriga grabben som bor i huset intill, eller den 55-åriga kvinnan som kommer hem till sin 30-åriga partnern efter jobbet. Det där paret, som på pappret skulle vara så omaka, men som i verkligheten känner att de hittat sina själsfränder, Vilka är vi att säga att dessa relationer är fel? Vilka är vi att säga att dessa personer inte passar ihop? Vilka är vi att säga att en yngre partner per automatik kommer bli en vårdare av den äldre när denne eventuellt blir sjuk? Vilka är vi att säga att den yngre partnern inte med glädje, och framförallt av kärlek, kommer ta hand om sin partner om så skulle behövas? "Du ska inte behöva vara en vårdare..." Om en jämnårig partner skulle råka ut för en olycka och bli ett kolli då? Är det meningen att man, hur mycket man än älskar vederbörande, bara ska vända partnern ryggen och fokusera på nån som behöver mindre vård? Kärleken försvinner inte med skador, likväl som om den skulle försvinna med ålderdom.


Jag älskar kärleken. Speciellt när den slår knockout med med. Det är då jag förstår att den är på riktigt. Jag vet att det är på riktigt nu. Jag har vetat det sedan jag blev golvad av den. Det finns dock några skillnader. Kön är en sak. Jag vill gärna tro att utvecklingen kommit så långt att det bara är ett första, litet hinder. Ålder är det andra. Mer än en gång har jag fått höra att det är ett problem. Men om jag ser det som en skillnad som är lätt att förstå, kan då inte fler se det på samma sätt? 


Som jag började i mitt inlägg så kan skillnader vara olika svåra att förstå beroende på vilken synvinkel man väljer att ha. Ska vi köra den stora, men ändå lättbegripliga varianten, eller ska vi krångla till saker mer än vad som är nödvändigt?


Så...förlåt mig fader, ty jag har syndat... Men måste vi göra allt så mycket svårare än vad det behöver vara?