Dagen då terroristen visade sig vara blond och heta Anders

Det är eftermiddag den 22 Juli 2011. Nyheterna börjar komma om att en stor explosion har skett vid regeringskansliet i centrala Oslo. För varje minut som går blir rapporterna om explosionens omfattning allt mer detaljerade, bilder på total förödelse börjar visas och sakta börjar man förstå att det som skett är en ogreppbar katastrof. Centrala Oslo ser ut som en krigszon. Regeringskansliet och dess närliggande byggnader är totalförstörda. Det springer skadade, blödande människor i panik. På gator och i byggnader ligger döda människor.

Tankarna drogs direkt mot att det var en islamistisk terrororganisation som låg bakom dådet. Det rapporterades om att misstänkta personer gripits vid Oslos flygplats Gardemoen. En islamistisk organisation tog bara efter någon timma på sig dådet och hävdade att det var en direkt fortsättning av självmordsbombningen som skedde i centrala Stockholm i december 2010. På Twitter började det rapporteras om muslimer som blev spottade i ansiktet av upprörda Oslobor. Sedan, plötsligt, rapporter om att en polisklädd man skjuter mot ungdomar på AUF's läger på Utöya.

På Twitter började det ganska omgående retweetas inlägg från personer som befann sig på Utöya under skottlossningen. Rapporteringen på de sociala medierna var enorm och jag kom på mig själv med att sitta och följa allt med andan i halsen. I "gammelmedia" höll man låg profil och rapporterade om att det gick rykten om att enstaka skott hade avfyrats på ön, men av det flöde som strömmade fram på Twitter förstod man att det handlade om något mycket värre. Det som jag i realtid satt och följde var något ofattbart, något som om möjligt var ännu svårare att ta in än rapporterna om attacken i centrala Oslo. Människor dog. Unga människor dog. Många unga människor dog. Å det kändes som om allt skedde mitt framför ögonen på mig.

Det dröjde inte lång tid innan det började spekuleras om den pågående skottlossningen hade någon koppling till explosionen i Oslo. Två fruktansvärda händelser skedde nära varandra i både tid och rum. Men kunde verkligen terrorgruppen Ansar al-jihad al-alami, som var den organisation som tog på sig ansvaret för explosionen i Oslo, verkligen även ligga bakom den till polis utklädda mannen som sköt besinningslöst på Utöya? Och kunde verkligen två så fruktansvärda händelser ske så nära inpå varandra utan att ha med varandra att göra?

Plötsligt kom så beskedet som nog ingen hade väntat sig: Skytten var gripen och visade sig vara en norsk, blond 32 årig man. En man som dessutom kunde kopplas till explosionen i Oslo. Ansar al-jihad al-alami tog i och med detta tillbaka sitt tidigare påstådda ansvar för attentatet och kvar finns en värld som har en enda fråga i huvudet - Varför?

Om man för en stund åsidosätter den fruktansvärda och avskyvärda handling som den gripna mannen har utfört, så blir jag bestört över att läsa hur viss media uttrycker sig och förhåller sig till att det är just en blond norsk man som har utfört dåden. Den engelska tidningen The Sun anklagar idag Al Qaida för dåden, trots att inga bevis pekar ditåt. Både SvD och DN har, eller hade i alla fall tidigare idag, helt tagit bort ordet terroristattack i sina artiklar sedan det blev känt vem det är som är gripen. Är vi verkligen så präglade av den generella bilden av en terrorist i form av en islamist, att vi inte kan koppla ordet terrorism till en handling istället för vem det är som har utfört handlingen?

Terrorism innebär det systematiska användandet av våld eller förstörelse, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Att skapa en bomb som helt slår ut det norska regeringskansliet och dessutom skapa en massaker mot det kanske finaste som världen har - engagerade ungdomar som vill förändra världen genom demokrati - kan jag inte se som något annat än som en terrorhandling. Detta oavsett om den utförs av en ensam galning eller en utpräglad organisation. Detta oavsett om den utförs av en blond man vid namn Anders eller en islamist vid namn Mohammed. Detta oavsett om den utförs av ett missnöje mot det egna samhället eller som en aktion för att få ett annat land att dra sig ur skyddsaktioner i ett pågående krig.

Sverige har alltid sett Norge som "lillebror". Efter att ha sett hur Jens Stoltenberg det senaste dygnet har satt ett svårslaget världsrekord i värdigt och personligt statsmannaskap, är jag den första att erkänna att jag har omprövat den synen. Stoltenberg har varit tydlig, korrekt, ärlig, öppen och skapat en trygghet i denna bisarrt otrygga situation som uppkom för drygt ett dygn sedan. Efter 9/11 sa G.W. Bush "We're gonna hunt you down!" Jens Stoltenberg's ord efter händelsen igår var "We will retaliate with more democracy!" Med dessa ord lyckas han sätta fingret på precis det som världen måste göra i situationer som den här - Vi får aldrig låta oss skrämmas till tystnad i vårt demokratiska samhälle, och det enda rätta är att bemöta attackerna med ännu mer demokrati. Att bruka våld mot våld är enbart ett sätt att falla i motståndarnas grepp. Det gäller överallt i samhället, oavsett om det gäller ett bråk på skolgården eller en missnöjesattack mot ett land.

Efter valet 2010 sa Mona Sahlin orden "aldrig någonsin, någonstans, någon gång" gällande ett samarbete med SD som då just kommit in i Sveriges riksdag. Av någon anledning är det just de orden som har ekat i mitt huvud det senaste dygnet. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med Mona Sahlin's ideologier (mer än i just det här nämnda fallet), utan för att det är just så som samtliga demokratiska samhällen måste agera mot attacker som den som nu direkt har skakat vårt grannland. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång får vi låta oss tystas av enstaka galningar eller organisationer som attackerar vårt öppna och demokratiska samhälle. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi sluta uppmuntra ungdomar att engagera sig i demokratiska processer. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång ska vi acceptera att saker som den i Norge sker.

Vad som ligger bakom gårdagens attack kommer framtiden att visa. Likaså om det var ett verk av en ensam galning eller om en större organisation finns med i attentatet. Arbetet med att hitta döda ungdomar på Utöya pågår fortfarande och det slutliga dödsantalet av massakern lär vi få vänta på. Det är ofattbart många unga människor som fallit offer för detta vidriga dåd. Den allmänna reaktionen på det som har hänt är att "det är svårt att ta in". Jag kan inte låta bli att känna att jag hoppas att situationer som den här aldrig kommer bli lätta att ta in. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång. Med reservation för mitt ordval är jag trots allt tacksam för att det var just en vit norsk man som greps och inte en islamist. Med tanke på de främlingsfientliga krafter som kommit in i den svenska riksdagen kan man ju bara föreställa sig vilket bränsle deras propaganda fått om det varit den "typiska terroristen" som hållit i automatvapnet på Utöya. Nu är situationen en helt annan och jag kan inte låta bli att be en stilla bön för att de som röstade på SD förstår att extremister är extremister, oavsett om de står till höger eller vänster. Vi är alla varandras medmänniskor och vi kan inte låta de extrema åsikterna som diskriminerar och förtrycker ta plats i samhället. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång.

Jag tänker, som homosexuell, fortsätta min demokratiska kamp för lika rättigheter. Jag tänker, som centerpartist, kanske ännu mer kämpa för mina demokratiska åsikter. Jag tänker, som medmänniska, aldrig acceptera att våldet får en legitim plats i vårt samhälle.

Idag bär jag mitt, förvisso omstridda, norska efternamn med extra stolthet. Å jag hoppas att vi i Sverige tar lärdom av den krishantering som Norge så föredömligt påvisar.