Jag rasar!

Har ni tänkt på att kvällstidningarna ofta använder ordet "rasar" på sina löpsedlar? Som för att påvisa att nu är det minsann nån som är jättearg. Om man sedan läser artikeln är det ganska sällan som det faktiskt är så fruktansvärt som löpsedeln antydde...

Eftersom jag är en ganska nyfiken själ har jag inte kunnat låta bli att själv testa att "rasa" lite ibland och har, hör och häpna, kommit på att det faktiskt kan vara ganska kul. Av den anledningen tänker jag nu "rasa" lite. Det är första gången jag gör det offentligt, men troligen inte den sista.

Jag rasar på dom som säger "det ordnar sig" och inte talar om exakt HUR det ska ordna sig. Jag vet oxå att det i de allra flesta fall kommer att ordna sig, men när man sitter där och tycker att nåt är skitjobbigt eller mår jättedåligt över nåt, så mår jag inte bättre av att veta att det ordnar sig någon gång i framtiden som man inte vet när det är. Jag mår bättre av att få veta HUR det ska ordna sig.

Jag rasar på dom som säger att man inte blir lyckligare av pengar. Jasså? Jag kan i alla fall berätta att man är skapligt olycklig när man är UTAN pengar. Visst förstår jag oxå att det säkert finns en gräns av rikedom där en miljon extra eller ej vare sig gör från eller till. Men skulle den fattiga människan få den miljon som den rika blir utan, så kan jag sätta mitt liv på att den fattiga människans lycka skulle vara så oerhört mycket större än olyckan hos den rika. Jag vill med bestämdhet hävda att de som säger denna klyscha aldrig har känt hur det är att vara utan pengar.

Jag rasar på pensionärer som använder sin rullator som en pansarvagn. Man hittar dom överallt i samhället. I kassakön, på tåg och bussar etc. De ser små och oskyldiga ut när de närmar sig, men plötsligt forcerar dom bara förbi (och ibland på) allt som kommer i deras väg. Som av ett mirakel så försvinner även syn och hörsel i samma stund som rullatorn blir en stridsvagn. Dom har siktet inställt och det är att ta sig fram, oavsett hinder på vägen. Otaliga är de gånger då man fått dra åt sig både fötter och väskor för att inte bli demolerad i dess framfart. Å när man sedan lite försiktigt försöker be om ursäkt för att jag råkade ha mina fötter i vägen - eftersom jag står i kön och väntar på min tur - så hör dom inte.

Jag rasar på den olyckliga kärleken. Fuck olycklig kärlek.