När man får perspektiv på tillvaron

I torsdags var jag med om min första krock. När jag låg i 100 km/h (tillåten hastighet bör tilläggas) var det en bil som svängde ut på vägen mitt framför mig. Med vajerräcke på ena sidan och denna bil halvvägs ut i vägen på andra sidan, var krocken oundviklig. På något outgrundligt sätt reagerade jag blixtsnabbt, trampade på bromsen och gjorde vad jag kunde för att dels undvika vajerräcket och dels undvika att träffa förardörren på den andra bilen. När det small lyckades jag att få min högra framskärm att ta smällen, precis bakom lyktglaset, och pressade bort den andra bilen med den högra sidan av min bil. Jag träffade den andra bilens bakdörr på vänster sida. Inga personskador uppkom. Den andra bilen fick hela sin vänstra bakdörr och vänstra bakskärm kvaddad. Jag fick två små bucklor på höger framdörr, men annars bara lackskador på hela höger sida.

Under vintern förra året var jag med om min första avåkning. Det var riktigt taskigt väglag med isbelagd vägbana och snömodd på det. Jag kom i lite för hög hastighet i en kurva och tappade totalt kontrollen över bilen när jag kom ut ur kurvan. Hur jag än försökte häva sladden så drog bilen bara åt motsatt håll. När jag vobblade över vägbanan såg jag hur en bil närmade sig från motsatt håll. Det enda jag tänkte då var "det här kommer gå åt helvete" och ryckte till i ratten med förhoppningen att jag skulle få den av vägen och ner i diket. Jag lyckades. Jag snurrade 180 grader och for baklänges ner i diket på motsatt sida, mitt framför den mötande bilen. Det var mycket snö och avåkningen blev mjuk. Inga personskador uppkom och allt som hände med bilen var att ett stänkskydd lossnade och att luften gick ur det däck som fick ta den värsta snöplogningen ner i diket. Efter att ha fått bärgning upp ur diket var det dock bara att åka till närmaste bensinmack och fylla på luft i däcket.

I mitten av 00-talet gjorde jag en bröstförminskning. Enligt läkarna var det en enkel operation, där den största risken var att man skulle få estetiska defekter efteråt. Operationen gick bra och jag åkte hem som planerat. Efter några timmar hemma började jag må dåligt och mitt ena bröst svullnade upp så mycket att jag kunde lägga hakan på det. Jag började kräkas och svimmade av i soffan. En vän ringde och "väckte" mig och hörde att nåt var fel. Hon bad mig att ringa avdelningen jag legat på för att höra om jag behövde åka in. Efter mycket sluddrande till en oförstående sköterska, förstod hon att nåt var fel och skickade en ambulans till mig. Efter en snabb färd in till Falun blev det en ny operation. När jag några dagar senare vaknade upp fick jag veta att ett blodkärl i bröstet hade brustit och att dom hade tömt mig på två liter blod som stod och pumpade ut helt okontrollerat. "Hade du inte kommit in hit den kvällen hade du troligtvis inte överlevt natten" fick jag till slut veta när jag frågade hur allvarligt det hade varit.

Vad ska man dra för slutsats av allt detta? Jag vet faktiskt inte, men man får onekligen lite perspektiv på tillvaron när man hamnar i situationer som lika gärna hade kunnat leda till döden. När man, bokstavligen, har marginalerna på sin sida. Man börjar tänka tankar som man annars inte brukar tänka.

Efter operationsincidenten fick jag något som jag närmast vill kalla livsångest. Jag var så oerhört tacksam över personalen som hade tagit hand om mig, och min egen pågående utbildning kändes så totalt orelevant. Dom hade verkligen gjort skillnad för mig. Deras jobb var så oerhört viktigt. Å själv höll jag på att utbilda mig i ett rent teoretiskt yrke, där det bara handlade om siffror och rätt och fel enligt skriven lagtext. Var det en sådan person som jag ville bli? Med facit i hand var det just en sådan person jag blev. Men vill jag egentligen det? Jag vet inte, än idag.

Efter förra vinterns avåkning blev jag rädd för att köra bil. Tur i oturen så bodde jag då så att jag inte hade något val. Jag var tvungen att köra för att ta mig till jobbet, för att ta mig till affären, ja, för att ta mig någonstans överhuvudtaget. Hade det inte varit så så hade jag förmodligen aldrig vågat köra bil igen. Men gudarna ska veta att jag har haft stor respekt för vinterväglag sedan dess.

När jag krockade i torsdags körde jag som sagt i 100 km/h. Att krocka i 100 km/h kan gå precis hur illa som helst. Att min bil har så få skador som den har är en gåta. Den som ser min bil och inte vet hur skadorna har uppkommit kan nog tro att det är en parkeringsskada. Så löjligt små är skadorna. Enligt min far handlade det nog bara om några centimeters skillnad från att bara vara lackskador, till att istället bli en total katastrof. Det gör onekligen att man får perspektiv på saker och ting.

Mitt liv är inte okomplicerat. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte känner mig som en lycklig människa. Inte nu och inte den senaste tiden. Tårar är en vanlig förekomst i mitt dagsschema och då och då tänker jag faktiskt tanken "tänk om jag inte vore så feg....hade jag inte varit det så hade jag avslutat det här livet här och nu." Men så händer saker som den här. Man får på nåt sätt "avslutet" serverat, mitt framför näsan. Man leker med döden på riktigt. Å hur less man än är på allt, så blir man plötsligt bara oerhört tacksam för att man klarade sig så bra som man gjorde. Man är glad för att man överlevde.

Även det skapar stora tankar inom mig. Jag inte låta bli att tänka att det nog inte var meningen att jag skulle dö nu. Lika lite som det var meningen att jag skulle dö då när jag höll på att frontalkrocka förra vintern eller då blodkärlet sprack i mitten av 00-talet. Det finns en mening med att jag fortfarande är vid liv. Det finns en mening med att jag fortfarande är vid liv, trots att jag stundvis inte alls kan förstå vad den meningen skulle kunna vara.

Eller så är det bara min genuina kärlek till katter som lyser igenom. Dom sägs ju ha nio liv. Om mitt liv ska liknas vid en katts så har jag i sådana fall sex liv kvar. Still alive and kicki'n!