Att agera i affekt

Handen på hjärtat - har vi inte alla agerat i affekt någon gång? Ni vet när man blir så upprörd att man inte riktigt vet vad man säger eller gör. I lugnt tillstånd vill man så gärna tro att man, när man - gud förbjude - hamnar i en sådan situation, ska förstå att man kommer agera irrationellt och därför säga att det är bättre att ta den diskussionen en annan gång när man inte är lika upprörd. Just när det gäller det här övervinner dock oftast verkligheten fantasin.

Jag vill nog påstå att jag är en ganska lugn person. Det är sällan som jag blir riktigt arg. Jag tycker nog att det är en ganska god egenskap som jag har. En sämre egenskap jag har är att jag har en tendens att bli väldigt arg när det väl klickar till. Det blir som kortslutning och explosion på samma gång. Alla rationella tankar försvinner och orden som kommer ur min mun är direkt komna från reptilhjärnan, utan någon som helst censur. En av de sämsta egenskaperna jag har är att alla de där situationerna och/eller orden som passerat utan att jag blivit arg, ligger kvar i mitt undermedvetna och gärna ger extra bränsle till ilskan när det briserar. Av den anledningen kan nog många utbrott verka överdrivna. Inte bara när det gäller mig, utan när det gäller oss människor lite till mans.

Vi tittar snett på kollegan som får ett helt omotiverat utbrott på jobbet när skrivaren krånglar. Vi tänker ett stilla "kokko" när sambon får ett utbrott när man ber honom/henne att tömma diskmaskinen. Vi tänker "ta det lite lugnt" när man ser föräldern dra sitt skrikande barn från lekplatsen. Men vad vet vi egentligen om bakgrunden till utbrotten? Kanske har kollegan haft en jättestressig morgon med bångstyriga barn innan hon/han kom iväg till jobbet? Kanske har sambon haft en jättestressig dag på jobbet med ringande telefoner och arbetsuppgifter han/hon inte riktigt kände att han/hon hann med? Kanske har barnet på lekplatsen satt sig på tvären precis hela dagen?  Kanske var det just det här droppen som fick den berömda bägaren att rinna över?

På något sätt kan jag känna att det aldrig är okej att agera i affekt. Däremot finns det som sagt oftast en förklaring till att man reagerar som man gör. Kanske har jag samlat på mig alla obesvarade frågor jag ställt och får nog när jag heller inte den här gången får svar? En liten skitsak var för sig, men en stor bomb när det samlas till att bli ett helt sammanhang.

Att bli arg kan ibland vara väldigt skönt. Det är ungefär som ett åskväder en kvav sommardag. Det blixtrar och smäller och kan ibland vara obehagligt när det pågår, men när det väl är över blir luften så mycket enklare att andas. Såvida det inte blev en sådan stor explosion så att reptilhjärnan tog över vill säga, att man han agerat i affekt. Efterbörden av det heter "det stora dåliga samvetet". I dessa lägen är det viktigt att man sväljer stoltheten och säger förlåt. Att säga förlåt kan ibland vara det svåraste man kan säga eftersom det innebär att man erkänner att man har agerat fel. Men att säga förlåt kan oxå vara det steg man behöver ta för att nå en lösning på en situation. Det är något som vi lite till mans borde tänka på oftare....