I skrivande stund pågår Stockholm Pride. Pride i allmänhet och dess parad i synnerhet, har genom åren växt och mer eller mindre blivit en folkfest. På gott och ont.
Jag har varit aktivt deltagande på Pride två gånger, -00 och -01. Första gången jag var där var det en mäktig upplevelse. Boendes på en mycket liten ort där jag var relativt ensam om att vara öppet gay, stod jag nästan och gapade när jag kom in på festivalområdet och såg alla likasinnade som gick och höll varandra i händerna och visade sin kärlek öppet. Alla typer av människor var där, allt från läderbögar till äldre damer med permanentat hår, äldre män som var klädda i blommiga klänningar till personer som fullt ut bytt kön, och man kände verkligen att det var en friszon där inne på parkområdet. Man fick vara den man är utan att man behövde vara rädd för att någon skulle anse att det var fel. Parkområdet fick en att glömma den verklighet som fanns utanför grindarna för en stund, den verklighet som man snabbt blev medveten om när man gick ut och såg den enorma polisbevakning som fanns utanför. Många blev attackerade på väg hem och behövde poliseskort därifrån, och denna krock av verkligheter fick mig att känna att Pride verkligen var något viktigt, något som verkligen behövdes.
Jag fick inte riktigt samma känsla för Pride året därpå. Upplägget i parkområdet var det samma, det var samma program under dagarna som året innan och jag fick lite känslan av att "har man varit här en gång har man varit här alla gånger." Till skillnad mot året innan valde jag och min dåvarande flickvän att gå med i paraden och jag erkänner rakt upp och ner att det var en ganska häftig känsla att gå genom Stockholms gator och mötas av ett enormt jubel. Tyvärr utsattes paraden för en attack i närheten av oss då det var några som stod utanför slottet och kastade sten. En man blev ganska allvarligt skadad och ett lock la sig över glädjen. Men samtidigt - samma känsla av att Pride verkligen var något viktigt, precis som året innan.
För några år sedan var jag i Stockholm av en annan anledning under tiden som Pride pågick, och passade därför på att titta på paraden när jag var där. Till min stora besvikelse konstaterade jag att paraden hade förvandlats till ett kommersiellt jippo. Från att ha varit en parad för oss HBTQ-folk och våra "sympatisörer", liknade det mest en enda lång reklamparad för företag. Det var en stund för små och stora företag att visa upp sig. Visst, jag kan förstå tanken att det är ett sätt för företag att visa sitt stöd för "oss", men jag känner ändå att grundkänslan med paraden var försvunnen.
I år är temat för Pride "Öppenhet". Som ett led i detta har man valt att låta parkområdet vara öppet och gratis. En bra tanke som tyvärr har slagit ut helt fel. Jag har fått många rapporter om att det är en väldigt tryckt stämning på Pride, att folk inte vågar hålla varandra i händerna, att män helt ogenerat går och raggar på kvinnor med partners osv. Många bojkottar nu Pride p.g.a. denna utveckling och personligen tror jag att Pride-organisationen måste vara försiktiga så att det inte utvecklar sig att bli en ny Vattenfestival...
I en perfekt värld skulle inte Pridefestivalen behöva finnas. I en perfekt värld skulle det vara lika okej att Stefan och Olle går och håller varandra i handen på stan som att Stefan och Karin gör det. Även om man gärna vill tro att det är det redan nu, så tycker jag att utvecklingen på årets Pride har visat att så inte är fallet. Tyvärr har detta i år skett på bekostnad av alla dessa som kanske verkligen behövde ha den här frizonen för att stärka sin identitet resterande 51 veckor om året. För just det tycker jag är det viktigaste att komma ihåg - alla dessa människor som har eller har haft sin frizon just den här veckan i augusti sedan Pride började, finns faktiskt i samhället även resterande veckor på året. Vi finns inte bara under Pride, utan vi finns ute bland er alla hela tiden. I kön på affären, på arbetsplatsen, på bussen, på gymmet, hos läkaren osv. Det är på alla dessa platser som vi måste bli accepterade och bli bemötta med respekt, inte enbart under Pride-veckan.
Pride betyder stolthet. För mig handlar denna stolthet både om min egen identitet och stolthet över att respektera varandras olikheter. Jag försöker att inte göra min läggning till en stor grej. Att jag är lesbisk är inte hela min identitet, men det är en del av min identitet som jag inte kan eller vill blunda för. Istället för att skrika ut det faktum att jag är gay, känner jag att det är viktigare att försöka påvisa att jag i grunden är precis som alla er andra - trots att jag är gay. Missförstå mig rätt, men för mig är det på något sätt viktigare att få bort behovet av Pride än att delta år efter år. Varje dag borde gå i stolthetens tecken, både inför oss själva och inför våra medmänniskor. Den medelålders mannen/kvinnan med fru/make och barn, som vågar ta steget att följa sitt hjärta och plötsligt istället lever med någon av samma kön, borde behandlas med oerhörd respekt inför den stora livsförändring som det innebär, istället för att bli ifrågasatt. Våra kollegor ska inte behöva vara rädda för att ta med sina samkönade partners på personalfesterna med rädsla för att bli utstötta. Våra barn ska inte behöva vara rädda för att berätta för sina föräldrar att de har en flick-/pojkvän och att den är av samma kön.
Debatter behövs, synliggörande behövs, acceptans behövs, respekt behövs och stolthet behövs. Det behövs inte bara under Pride, utan det behövs under hela året. Så länge som samhället ser ut som det gör behövs dock tyvärr Pride för att lyfta fram sånt. För mig är det dock större att tandläkaren inte per automatik förutsätter att jag har man och barn, än att se fyra tandhygenister dansa i otakt bakom Folktandvårdens bil i Prideparaden. Fram tills den dagen kommer tycker jag att Pride ska förbli den frizon för alla dom som behöver den.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar